Berättelsen
För flera år sedan var jag på Moderna muséet i Stockholm. I glasmontrar låg material som inspirerat konstnären som gjort utställningen. Där fanns en artikel om australiske sjuksköterskan Bronnie Ware som arbetar inom palliativa vård. Hon har intervjuat personer som vet att de snart kommer att dö och frågat dem vad de ångrar mest av allt, nu när de vet att livet snart är slut. Svaren handlar om klassiska mjuka värden, sådana som lätt försummas under ett stressigt liv som tar slut fortare än man skulle vilja. De ångrar att de inte hade modet att leva sitt liv efter egna drömmar, utan mest levde upp till andras förväntningar. De ångrar att de inte tog sig mer tid för de nära relationerna, familj och vänner, och att de arbetade alldeles för mycket.
Intervjuerna finns sammanfattade på en blogg och i en bok, ”The Top Five Regrets of the Dying”.
Jag kände direkt att jag ville att min nästa opera skulle lyfta denna tematik, och att det skulle bli en berättelse om både döden, att vi faktiskt skall dö, och om vad det är som är viktigt att ta vara på i livet, vad som gör livet meningsfullt och lyckosamt. Min tanke var att göra runt sex tablåer, scener, som i en ganska poetisk form lyfter de olika fenomen som beskrivs av Ware, och kanske andra.
Om text och melodi, friare och mer poetiskt
De libretton och nyoperor jag skrivit till NewOpera CO har varit präglade av en ganska vardagsteatral stil. Det har varit mycket text, monologer, dialoger och melodierna har oftast kommit i ett talliknande flöde, utan speciellt mycket upprepningar. Det har blivit en musikteater där det är enkelt att höra vad som sägs och där den musikaliska bearbetningen av texten och dess innehåll har fått ganska lite tid, främst för att det inte skall bli för långt.
Inför arbetet med Regrets vill jag skriva en friare och mer poetisk text, med mycket upprepningar, fantasier och förhöjningar. Musiken kommer då att få en större roll, sjungandet kommer att bli mer av musik och mindre av teater. Jag tror det passar temat och det känns spännande som kontrast till tidigare verk.
Dialog
Jag har ändå en lust till lite dialog. Det är nämligen väldigt härligt när vardagsrealistiska, gärna lite absurda, samtal framförs i sång. Jag funderar därför på om vi skall ha två sångare som sitter och väntar på något som ingen riktigt vet vad det är. Medan de sitter där så kommer de in på samtal som för oss in nästa scen, och dess gestaltning av något människan ångrar.
Dialogen kan vara ett välgörande brott mot det poetiskt, drömska som kommer att prägla scenerna.
Elektronmusikaliska världar
Hösten 2017 gjorde jag musik till koreografen Eva Ingemarssons Mirror in the Mirror. Tillsammans med Dan Tommi Hildén skapade jag fyra elektroakustiska ljudvärldar som var ungefär femton minuter vardera. Varje värld hade en helt egen karaktär med stora kontraster sinsemellan. Men de var alla ett som tillstånd, det fanns ingen händelseutveckling, ingen dramaturgi eller utveckling. De var helt enkelt något dansarna och publiken kunde vara i.
Då fick jag idéen att operan Regrets också skall utspela sig i elektronmusikaliska rum. Varje scen skall få en sådan värld som ligger som en fond, med en tydlig stämning, temperament. Denna värld kan ligga själv, men ibland skjuts skov av sång och instrumentalmusik in och tar över, ibland med text, ibland utan. Ibland solosång, ibland stämmor. Sen försvinner de bort igen och kvar är den elektroniska ljudvärlden.
Mellan scenerna kommer dialogen. Kanske bryts ljudvärldarna då av och dialogen sker till ett annat komp.
Visuell magi och rumslig interaktivitet
I Mirror in the Mirror fick publiken vandra runt på scengolvet i ett mörkt och magiskt ljussatt rum där dansarna hängde i taket på fyra fasta platser. Man kunde själv välja var man ville stå eller sitta, man kunde också välja att sitta i gradängen. Även detta fick mig att tänka på Regrets. Det skulle vara spännande att pröva en starkt visuell uppsättning där personerna inte är så teatral närvarande utan mer är en del i en magisk bildvärld med färgade ytor projektioner. Möjligen skulle det också vara möjligt att låta publiken röra sig fritt i rummet och möta sångare och musiker, och själva välja var de vill sitta. En inspiration till hur det skulle kunna se ut är danska Hotel Proformas visuella uppsättningar, till exempel deras samarbete med The Knife 2009.
Sångare och musiker
Jag vill hålla nere ensemblen i Regrets och tänker att det skall vara två huvudsångare som gör dialogen, och som också gör den mesta solosången i scenerna. Sen skall det vara två eller tre musiker som också sjunger i körer och kanske lite solo. Det kanske blir piano, violin och möjligen cello. Alla kan i så fall komplettera med elektronik eller syntar. Vi får se. Återkommer när det börjar klarna.
